Jag älskar det moderna jordbruket! Borta är all stress med hö som ska torka, vändas och strängas. Vädret som måste vara soligt. Och innan det blir soligt så ska det helst vara regnigt också. Fast i lagom mängder. Irritationen över SMHI:s prognoser som inte stämmer. Balpressar som går sönder när man har exakt tre timmar på sig att få in höet innan regnet kommer. Gamla balvagnsdäck som exploderar. Det allergiframkallande och stickiga jobbet att stapla balar på höloftet. Och sillbord som står och svettas i solgasset på midsommarafton utan att bli uppätna, för alla är upptagna med hö.

I det moderna jordbruket ensilerar man. Lite regn är inte hela världen. Stora maskiner drar in över åkrarna och på ett litet kick har de förvandlat gräset till ett smakrikt och lättätet foder för djuren, utan att jag har behövt göra det minsta. I år klippte jag gräs i godan ro medan hela skörden bärgades. Fantastiskt!
Men så finns det några små moln på himlen. Eller smolk i glädjebägaren. Gräsallergikern Hemmansägaren har nämligen fått för sig att det är bra med lite gammeldags småbalar också. Fullstampad med allergimedicin har han sparkat liv i min fars gamla trumslåtter trots att det sista min far väste innan han lämnade det här jordelivet var:
- Se till att ni aldrig får för er att slå med trumslåttern som står i bakänget! Den är livsfarlig!

Men det verkar vara bortglömt nu. Till sin hjälp i slåttern har Hemmansägaren min moffas gamla traktor, en Buster från 60-talet och lyckliga puttrar de fram i landskapet, åtminstone tills något smärre driftstopp hindrar deras framfart. Det ser ut som om de är två rymlingar från Havdhems Lantbruksmuseum och nu har hittat på något busigt tillsammans. Eller som ett avsnitt ur den engelska TV-serien för barn, Little red tractor.
Så hade jag glömt hur personalkrävande skörden av småbalar är, det gäller att ha gott om vänner. Igår hade vi en pensionerad teleingenjör, två riksspelemän, en farmaceut, en öronspecialist och ett antal studenter som jobbade så svetten lackade med att kasta på balar.

Det är den där ovissheten som hö medför som jag inte har nerver till. Det uppstår en massa frågor hela tiden som inte går att svara på. När är det optimalt att slå? När är höet tillräckligt torrt för att pressas? Vilken dag? Vilken tid? Hur lång tid kommer det att ta? Hur många lass blir det? När är vi färdiga? När kan vi äta? Kommer grejerna att hålla? Svaret på alla dessa frågor är:
- Ingen aning!
Och det är så otillfredsställande.
Höskörd är som en förlossning, man vet att det ska ske inom det närmaste men man kan inte kontrollera det. Man måste leva efter devisen: Vi får vänta och se!
Och det har jag så svårt för.